ladda ned

 

Nu eller aldrig

Fan alltså. Hans näst intill olivfärgade hud och snygga, ljusbruna kortklippta hår hemsöker mina tankar gång på gång. De ljusa ögonen och vita tänderna skulle kunna lysa upp ett helt rum. Jag har inte berättat om honom för någon av mina vänner, jag är mycket väl medveten om att de bara skulle tro att jag skämtar eller säga att jag bara kunde glömma honom. Han är ju trots allt den populäraste killen på hela skolan.

 

I mina tankar lever dock drömmen om oss vidare, och där är vi perfekta. Inte perfekta som i filmerna, utan perfekta men äkta. Äkta som i böckerna, låtarna och dikterna. Vilken jävla klyscha va? Ibland undrar jag verkligen var jag får allt detta ifrån egentligen.

 

Jag vaknar av det välbekanta ljudet av min väckarklocka, som min mamma envisas med att jag ska behålla trots att den knappt funkar längre. Sakta kisar jag mot klockan, 07.55. Som vanligt har jag lyckats ställa den en timme försent, och nu har jag verkligen bråttom till skolan. Jag ville inte komma försent. Det skulle bli den fjärde mattelektionen jag missat denna månaden då. Jag drar snabbt på mig kläder, tvingar i mig frukost och sedan springer jag allt vad jag kan för att inte missa den allra sista bussen.

 

När jag kliver på slår den välbekanta, instängda doften mot mig och jag rynkar lätt på näsan samtidigt som jag håller upp mitt turkosa jojo-kort mot avläsaren. Jag vänder upp blicken och då ser jag honom. Han sitter längst bak med hörlurar i öronen. Luvan på den slitna, grå munkjackan är uppdragen och hans kastanjebruna hår hänger i slingor framför ansiktet. Han  är solbränt, trots att det bara är maj. Kanske har han varit utomlands? De isblå ögonen fokuserar intensivt på en fläck på det grå golvet, hans blick är som fastklistrad. Jag bara stirrar på honom, som om jag vore förstenad. Han såg ut som någon ur en film. Plötsligt rycker bussen till och börjar köra, och jag snubblar. Jag greppar tag i en av de ljusgula stängerna på bussen och känner hur den välbekanta smaken av blod sprider sig i munnen, jag har lyckats bita mig i kinden. Generat kollar jag ner i golvet och skyndar mig till första bästa plats. Värmen stiger i kinderna och jag försöker bara ignorera faktumet att jag antagligen är knallröd i ansiktet. Sakta drar jag handen genom mitt lockiga hår för att verka någorlunda normal. Hjärtat slår hårdare och jag vänder motvilligt upp huvudet igen. Många i bussen tittar fortfarande på mig, vissa mer diskret än andra. Jag tvingar fram ett litet leende och fiskar upp mobilen ur fickan för att distrahera mig.

 

“Industrialiseringen av Sverige var en stor händelse, den pågick nästan under 150 år”, mässar den föraktade historieläraren Margareta. Hennes trötta röst ekar i det kala, fula klassrummet och jag suckar tungt. Varje lektion för mig är som ett marathon, jag är tvungen att anstränga mig hårt för att mina tankar inte ska skena iväg. Idag känns dock inte som min dag, och jag orkar inte behålla fokus på Margaretas oändliga predikan. Istället tittar jag ut genom fönstret och funderar på vad för något äckligt mattanterna lyckats röra ihop idag.

 

I matsalen ser jag honom igen, han sitter ensam i ett hörn. Jag undrar var hans vänner är, oftast när jag ser honom i skolan är han omringad av människor, höga skratt och massa prat. Nu ser han lite osäker ut och självsäkerheten han alltid utstrålar är som bortblåst. Trots min extrema blyghet börjar jag överväga att gå och sätta mig bredvid honom. Det är nu eller aldrig. Jag tittar ner på min tallrik med kalops som om den på något magiskt vis skulle ge mig tillräckligt med mod för att våga, men utan lycka. Långsamt men bestämt drar jag in ett djupt andetag, och sedan börjar jag gå. Det känns som om någonting släppt inuti mig, som suget när man drar proppen ur ett badkar fyllt med vatten, som om jag styrdes av någon annan. Världen står stilla, allt ljud har blockerats och jag vågar inte ens andas. Plötsligt står jag där framför hans bord, och min blick möter hans. Det är som om jag vet direkt när vi ser på varandra att det inte ens är lönt att jag försöker. För jag vet ju att han inte är bög. Fan alltså.