Alla 5:or skulle på lägerskola. Nästan alla var glada och supertaggade. Jag var en av dem. Tre nätter utan föräldrar. Roligt tänkte jag. Det var allt annat än roligt. Jag ska förklara:

Alla hade åkt buss hela dagen och jag och de andra tjejerna i min årskurs hade börjat packa upp våra saker i stugan som vi nyligen hade fått. Helt plötsligt kom en lärare in och ropade att maten var klar i killstugan. Alla skyndade ut. Utomhus hade det börjat skymma. Vår stuga låg på slutet av en backe och man såg den bara om man stod en bit upp i backen. När man kom ner från backen så fanns det två vägar. En till killstugan och en väg som ingen av mina kompisar visste vad den ledde till. Jag och mina kompisar tävlade till killstugan och jag tänkte bara på att komma först. Jag sprang och märkte inte att alla skratt och glada röster försvann. 

Helt plötsligt snubblade jag på en snara. Min fot vreds och jag skrek rakt ut av smärta. Mina händer skrapades upp och tårarna började komma. Jag försökte blinka bort tårarna och tog mig med möda upp. Då insåg jag att jag hade sprungit fel. Men min fot gjorde så ont att jag inte orkade springa tillbaka. Just då skymtade jag ett ljus bakom några träd. Kanske kunde jag få lite hjälp tänkte jag. Jag började halta långsamt mot ljuset. Jag haltade fram och märkte snart att det inte var en vanlig stuga utan att det var en liten tvättstuga. Långsamt tog jag mig mot tvättstugan. Det brummade dovt och bakom det lilla fönstret såg jag en gestalt som rörde sig.

När jag äntligen var vid den smutsiga dörren så kände jag på handtaget. Det var öppet. Jag gick in och såg en kort, gråhårig kvinna iklädd pyjamas. Jag försökte förklara vad som hänt men hon kollade bara på mig. Sen pekade hon på sitt öra och jag förstod först inte vad hon menade. Skulle jag prata högre? Förstod hon inte vad jag sa? Jag kollade på henne med en fundersam blick. Då började hon rota i sina fickor. Ett anteckningsblock och en penna hade hon tagit fram. Då förstod jag. Hon var döv! Jag skrev att jag hade tappat bort mig och att stugan som jag skulle till hette “Blomman” och att min fot gjorde ont. 

Hon skrev att hon inte visste var den stugan låg men att hon skulle hämta ett bandage till mig. Hon öppnade en dörr som jag inte hade lagt märke till innan. Någon minut efter kom hon ut med ett bandage i handen. Hon pekade på ett bord och jag satte mig där. Hon pysslade om min fot och jag passade på att kolla runt. Det var ett litet rum med några tvättmaskiner och torktumlare. Ett fönster. En stor smutstvätt hög på golvet. Precis då klappade hon mig på axeln och jag förstod att jag var klar. Jag nickade, tog på min sko och gick ut.

Där ute var det kallt. Det var mörkt och blåsigt. Jag skymtade ett och annat träd men annars var det becksvart. Plötsligt kände jag hur paniken började komma. Tänk så hittar ingen mig? Tänk så måste jag sova i tvättstugan? Jag kollade in i tvättstugan och funderade på att gå tillbaka in. Jag sneglade på dörren men ångrade mig. Tillbaka dig går jag inte. Men jag kom ju inte ihåg vilket håll jag kom från. Även om jag hade gjort det så var det ju för mörkt för att se. Och det var ju inte direkt så att jag gick runt och bar på en ficklampa. Sen blev allt suddigt och jag kände mig yr. Allt blev svart.

Av Biss årskurs 5