Idag jämfört med andra dagar så skulle min mamma och pappa hämta mig efter skolan. Jag är liksom 12 år. Egentligen tycker jag att det känns lite töntigt att mina föräldrar ska hämta mig, men de sa att de skulle berätta en rolig sak. De skulle vara utanför skolan om Ca 5 min. Då var det bara att vänta. Men efter 7 min så var de utanför och jag gick ut och för att möta dem.

-Hej, sa jag. Vad var det ni ville berätta?

-Kom, vi sätter oss i bilen, vi berättar där.

Vi satte oss i bilen och sen sa pappa: Du vet det där huset vi har kollat på Hedvig? sa han.

-Ja?

-Det är så att jag och mamma har funderat lite, och vi tänkte åka och titta på det idag! sa pappa.

-Jaha, vad kul, sa jag lite ironiskt.

-Men Hedvig, du har ju själv sagt att du tycker att det är fint, vi ska åka och titta på det idag.

-Okej, vad roligt, sa jag lite nonchalant. Men kan vi åka nu, så att jag slipper skämma ut mig ännu mer?

-Ja, absolut sa mamma, gasen i botten!

-Sluta mamma, sa jag.

Men hon brydde sig inte.

Det tog ungefär 45 min dit. Men vi var äntligen framme. Det såg ändå väldigt fint ut, men det ville jag inte säga till mamma och pappa, jag ville sura på dem lite nu. Jag kan ju säga att det är fint sen, när jag surat klart.

-Då får vi väl bara se om det är lika fint inuti, sa pappa som om han hörde vad jag tänkte.

-Sluta skämta nu pappa, sa jag så irriterat jag kunde.

-Jaså, sa pappa och tog sitt finger och tryckte upp näsan så att han såg ut som en gris.

-Haha, nu får du inte skämma ut mig när vi tittar på huset. Då kommer den nuvarande husägaren tycka att du är konstig.

Mamma var en bit efter oss, för hon svarade på ett sms, som hon tydligen inte kunde svara på någon annan gång än när vi skulle titta på ett hus. Vi gick genom en skog, och över en grästäckt kulle. Sen var vi framme. Mamma hade lagt ner mobilen, så hon gick bredvid oss nu. Vi knackade och efter kanske en minut öppnade någon. Det var en kanske 57 år gammal kvinna, och det stank cigarettrök om henne.

-Kliv in, sa hon hest. Jag heter Agneta förresten, sa hon ännu hesare.

-Man tackar, sa pappa. Jag heter Daniel, detta är min fru Cecilia och detta är min dotter Hedvig, sa han och pekade på mig. Trevligt att träffas, sa han.

Jag tittade på honom som om han vore dum, men han ignorerade min blick. Jag svepte blicken över huset. Det var gamla möbler, ganska stökigt, och konstigt nog var ugnsluckan öppen. Det luktade cigarettrök i hela huset, men det var någon annan lukt som jag inte kunde sätta fingret på också. Men sen tänkte jag inte mer på det.

Kvinnan visade oss runt i huset. Det luktade väldigt mycket cigarettrök. Jag fick ont i magen av lukten, men jag försökte att inte visa det. Hon visade oss toaletten, två sovrum, vardagsrummet och mig övervåningen. Men när vi skulle upp på övervåningen villa pappa och mamma stanna och diskutera vad de tycker om huset. De sa att de skulle komma upp om en liten stund. Så då var det bara jag och den där kvinnan som gick upp.

När vi kom upp började jag nysa. Jag nös kanske tre gånger. Det luktade damm, och hela golvet var täckt med ett lager damm. Det lät som att någon gick lite längre bort, för helt plötsligt började det knaka. Jag ryckte till. Övervåningen var stor och det fanns bara ett öde rum där, men dörren var stängd.

-Vad du än gör, gå inte in i det rummet, sa kvinnan helt plötsligt.

-Varför, frågade jag?

-Det tror jag nog inte att du vill höra, sa hon.

-Jo det vill jag, jag lovar att inte bli rädd.

-Okej då, sa hon långsamt. Jag ska berätta om du inte berättar för någon annan.

-Inte ens för mamma och pappa? frågade jag.

-Nej.

-Varför? frågade jag.

-Det kommer du förstå när jag berättar, sa hon ännu långsammare.

-Okej, men berätta nu, sa jag ivrigt men också nervöst.

-Okej, sa hon. Det började med att jag flyttade in här när jag var tjugo…

-Va! Tjugo?! Då har du bott här länge, avbröt jag.

-Ja, låt mig berätta klart, sa hon. Jag flyttade in här när jag var tjugo, med min hund Tilo. Jag saknar honom så mycket, sa hon med gråt i rösten. Han dog för 18 år sedan. Men jag saknar honom fortfarande lika mycket. Men när jag flyttade in här så hade jag en granne. Hon var tjugo år som jag var då. Hon hette Britt. Vi blev ganska nära vänner, men vi började bråka, och hon var så sur på mig att hon inte ens ville prata med mig. Hennes mamma var död, men hennes pappa levde. Men han var gammal och rökte, som jag. Han hostade hela tiden. Men hon älskade honom så mycket. Men en dag……. Men en dag, sa hon och svalde, så stannade hans hjärta. Han var på sjukhuset då, och jag var där, fast jag egentligen inte behövde. Men jag önskade så mycket att jag och Britt bara kunde bli vänner igen. Men jag satt vid hans säng, på en stol. Då gick Britt på toaletten. Under tiden hon var där… så stannade hans hjärta. Men Britt trodde såklart att det var jag som dödade honom, bara för att vi var ovänner och jag ville hämnas. Jag vet egentligen att hon vet att det inte var jag, men hon ville bara ha något att bråka om.                                               

Jag stod som förstummad och bara lyssnade på Agneta. Men hon fortsatte: Då kom en doktor in i rummet och beklagade och sen fick jag gå. När Britt kom hem dagen efter igen till sitt hus, så sa hon inte ens hej. En månad senare flyttade hon. Men ganska nära inpå så var Britt med om en bilolycka. Det stod det i tidningar och överallt. Jag kom till hennes begravning och önskade bara att hon hörde mig när jag sa förlåt. Men ett tag efter hennes begravning, började det hända konstiga saker i mitt hus. Ugnsluckan är öppen hela tiden fast jag är säker på att jag stänger den till exempel. Sen hör jag steg på övervåningen. Det där rummet jag snackade om innan var hennes rum, när vi var vänner och hon sov hos mig. Hon hade till och med ett eget rum. Hon hatar mig säkert för att jag berättar detta, och om du berättar det vidare till dina föräldrar kanske hon hemsöker dig. Jag vet inte, men ta inte risken. Men det är därför konstiga saker händer i detta huset, avslutade hon.

Jag stod fortfarande som förstummad.

-Men du får inte säga det till någon, och absolut inte dina föräldrar.

-Men detta är ju helt sjukt, var det ända jag fick fram. Jag vill inte bo i detta huset, sa jag.

-Men du får inte säga det till någon, sa hon. Då blir det svårt för dig att inte bo i detta huset, sa hon som om hon nästan blivit elak i denna lilla stunden. Jag blev rädd för att hon plötsligt lät elak. Men då till min lättnad kom mamma och pappa.

-Vi kan inte bo här sa jag, snälla pappa, jag är rädd för detta huset.

Agneta blängde på mig. Jag ignorerade hennes blick och försökte komma på en ursäkt till varför vi inte kan bo här. Men det ända jag fick fram var: Jag har drömt en mardröm om detta huset nästan varje natt, och det är exakt så här huset ser ut i drömmen, sa jag och såg mig runt i huset.

-Jag kommer vara rädd varje gång jag är här själv, och sen händer det lite konstiga saker här, sa jag och blängde tillbaka på Agneta.

Agneta blängde på mig med den läskigaste blicken jag varit med om. Som tur var så såg pappa det, och det såg ut som att han förstod mig.

-Vi ska tänka på saken, sa pappa. Tack för att vi kunde komma och titta.

Vi gick ut genom huset och ugnsluckan var fortfarande öppen. Men det var skönt att komma ut i den friska luften igen.

Hilda