Ett högt glas med bubblande dricka ställs ner på andra kanten av bordet. Sedan ett till. En hand knuffar det ena enorma glaset mot mig. Min blick söker sig upp mot ett nervöst leende ansikte.

“Alla andra bord var upptagna, så jag tänkte om jag kunde få.. ja du vet.. stå här?” sa han snabbt och tittade omkring sig, för att sedan tillägga: “och drickan är till dig, hoppas du gillar kolsyrad lemonad.”

Mitt hjärta slår ett extra slag, bara för att sedan sjunka igen.

“Jag trodde det var till Alva.. Ni är ju ett par för balen? Eller?” frågar jag med darrande röst. En rynka dyker upp i Daniels panna och han höjer ena ögonbrynet.

“Alva? Sen när var vi ett par?” Mitt hjärta börjar slå snabbare och snabbare. Ett litet hopp tänds inom mig, han vet inte ens. Men jag måste berätta det ändå.

“Sedan lärarna satte upp lappen och paren till balen. Alla fick ju önska.”

“Men jag önskade ju dig, inte Al…” Han slår sin hand mot pannan och hans kinder blir blossande röda. “Glöm det.”

Han har svarta hängselbyxor och en vit skjorta, med lite av luggen hängande ner i ansiktet. Jag lyfter upp glaset med båda mina händer och för det mot munnen.

“Men… hon har ju inte kommit ännu. Förresten vad är din favoritsmak på chips?” Han låter väldigt osäker i frågan, och jag njuter. Han vill ha ett samtal, han vill få mig att skratta, få mig att prata med honom.

“Chips? Gräddfil och lök. Din då?” Jag nickar mot honom och ler ett litet uppmuntrande leende.

“Faktiskt samma. Men grillchips är också gott.” svarar han och skrattar till och tillägger sedan: “skål!” och höjer sitt glas mot mitt. Jag höjer mitt med och våra händer är nära varandras.

“Skål!” säger jag, och stöter mitt glas hårt mot hans. Lite dricka spills ut på bordet. Med ett glas betydligt mer tömt än förut backar han ett par steg. Hans mun öppnas som att han tänker säga något men flinar sedan mot mig.

“Det här ska du få för!” Han skyndar bort mot de långa borden och tar upp en näve popcorn. Ett par sekunder senare haglar de över mig medans jag fnissar ostoppligt. Jag vänder mitt ansikte uppåt och öppnar munnen. Tre popcorn ramlar ner i min mun. Han skrattar, ett varmt och vänligt skratt. Lappen kanske hamnade fel, den kanske var menad för mig. För det är mig han skrattar med, pratar med, halvtimmen innan balen börjar på riktigt. Inte Alva. Just nu vill jag bara glömma henne, glömma att Daniel kanske gillar henne och inte mig. Och jag lyckas. Lyckas drunkna i känslan av att vara glad, lyckas leva i nuet, fånga ögonblicket, hans ögon som ser in i mina. Lyckas finna lyckan i samtalet. Ett enda litet samtal som blev intressantare och roligare för varje minut. Den stunden trodde jag att jag skulle minnas som den lyckligaste i mitt liv. Men bara  i ja… ungefär fyrtiofem minuter.

“Jo.. Alva har ju liksom inte kommit. Och inte Oskar heller för den delen. Skulle du vilja.. typ dansa?” mumlar jag och rodnar mer än jag någonsin gjort förut. Till min förvåning rodnar han också och tittar ner. Han borrar sin blick i min och viskar:

“Ja.” Jag skrattar nervöst för att lätta på stämningen.

“Jag måste bara hämta lite mer att dricka.” Egentligen vill jag bara få lite tid att njuta. Hela mitt inre dansar runt. Men när jag kommer tillbaka står någon annan där. Alva vinkar till mig och fortsätter sedan att babbla med Daniel. Hon blinkar som om hon försökte vifta med ögonfransarna, och snurrar en lock runt fingret. Såklart.

“Åh! Vad snällt att du hämtade dricka åt oss! Hur såg du mig komma egentligen? Cola är min favorit!” fortsätter hon utan att ge mig en chans att ens öppna munnen och säga mot.  Först så ser Daniel lite illamående ut, och tittar på mig med en speciell, annorlunda blick som jag aldrig sett i hans ögon förut. Var det medlidande? Men sedan händer det värsta. Han rodnar. Daniel, han som jag hade stått och pratat med, han som inte Alva hade något gemensamt med, som har skrattat och skämtat med mig! Rodnat och tittat på mig!