Efter en minut kommer Alva in. Hon ser mig stirra på pappret och går och kollar hon med. Efter en stund ser hon på mig.          

“Det är ingen fara!”

Men hon ser min sorgsna blick och säger istället:

“Men tänk på dig då! Du blev i alla fall med Oskar!”

Min mun faller ner till ett tomt gap.

“R.I.P mig!”

Efter en stund har vi lunch. Jag får någon slags köttgryta och Alva laktosfri kalops.

“Ibland undrar jag vad det är i skolmaten” säger Alva och petar på en av köttbitarna.

“Mmm” svarar jag mumlande tillbaka.

Egentligen vill jag inte prata med Alva. Jag vill bara åka hem och hoppas att det var en dröm. En vanlig dröm som vanliga personer har. Inte som jag som har framtidsdrömmar.

Efter skolan cyklar jag hem. Alva vill följa med, men jag ljuger att jag ska till farmor. Då säger hon “ok” och cyklar andra hållet.

Nästa morgon åker jag buss till skolan som vanligt. Men jag sitter inte bredvid Alva som vanligt, utan en gammal tant har satt sig bredvid mig istället. När jag kommer fram till skolan som vanligt går jag in i skolbyggnaden som vanligt. Då kommer jag på att jag har glömt mina nycklar hemma. Så jag väntar på Alva och hoppas att hon inte är sjuk.

Några minuter efter jag kom kommer hon in genom dörren. Hon ser mig direkt och säger:

“Du har glömt dina nycklar, eller hur?”

Jag nickar och följer med henne ner till skåprummen. När hon öppnar sitt skåp trillar en liten lapp ut. Hon tar upp den och läser. Sedan ser hon på mig och läser högt:

“Får jag chans på dig?”

Under står ett litet, litet, noggrant skrivet namn. Daniel.

En regndroppe sipprar ner genom ett hål i mitt paraply och landar på min kind.

Inte långt efter har den blandats med mina heta, salta tårar. Mina stövlar, som snart skulle bytas till finskor hade redan fyllts halvvägs med vatten.

Den vita klänningens kjol stack fram under jackan.

Flickan i drömmen var inte jag. Det var Alva. Hon har inte berättat om hon har svarat på lappen.

Skolan syns nu. Genom fönstrena syns en grupp med elever. Jag ökar på stegen, och jag springer den sista biten.

Mitt hår är utsläppt och hängande i lockar på mina axlar. En pirrig förväntan stiger inom mig. Oscar har inte kommit. Jag är ensam och fri att göra vad jag vill. Ett långt bord är uppställt längst rummets långsida. Runt om står det massor av små runda bord. Jag går fram till det långa bordet, rafsar åt mig  en hög med chips och dumpar det på närmaste lilla bord. Långsamt börjar jag äta. Det krasar härligt i munnen när jag tuggar.

Plötsligt kastas en skugga över bordet.