Plötsligt så släcks alla lampor. Rummet blir helt mörklagt. Min första impuls är att springa iväg. Men när ett milt, vänligt strålkastarljus tänds framför mig är det som om mina fötter plötsligt slår rot i det släta, blanka stengolvet. Två silhuetter dyker upp. De håller i varandras händer. Men jag kan inte se deras ansikten. Deras fötter rör sig lätt och vant. Jag fortsätter iaktta dem. En av silhuetterna börjar bli mindre svart, små detaljer faller på plats och han färgsätts. Det är Daniels uttryckslösa ansikte jag ser. Men det är något obehagligt med hans ögon. En liten glimt som tyder på njutning. Jag ryser men glömmer snart bort vad jag sett.

Deras vana fötters steg har en melodisk klang, en vacker klang. Min blick börjar studera flickan. Hon har på sig en klänning, en stor vid klänning med en kjol som påminner mig om blomblad. Skorna är vita med små silverspännen.

Plötsligt faller en tanke in i mitt huvud… Tänk om det är jag? Den ansiktslösa flickans svaga silhuett liknar mig.

Men så hör jag ett ljud. Ett bankande.

Jag sätter mig rakt upp i min säng, och jag blinkar tre gånger. Min blick söker runt i rummet. En kall vindpust kommer in från fönstret, gardinen blåser inåt. Nyvaket reser jag mig upp och går fram till fönstret. En rosig himmel än utan sol finns där ute. Vinden rufsar om kronan på ett träd med eldfärgade löv.

Endast några små molntussar har letat sig fram mot den kommande soluppgången. Min mobil plingar till underifrån en hög med papper.

“01:14 Snap från HarryKing” Fumligt raftar jag undan papperna och plockar upp mobilen.

“Vem har du önskat att gå med på balen?” i vit text, ovanpå en bild på Daniel under ett filter som skapar hjärtan runt om honom. Utan att märka att jag rodnar känner jag en omedelbar irritation.

“Vrf fråga kl 1 på natten” knapprar jag in på det lilla tangentbordet.

“För ingen annan kollar då. Jag har vår årskurs chatt men inte din.” kommer svaret bara en minut efter. Jag iakttar meddelandet i flera minuter.

“Hallå svara då” kommer det med ett litet pling. Men jag svarar inte.

Regnet piskar utanför mitt fönster. Smattret har ännu inte fått mig helt klarvaken. Jag kramar min kudde hårt och rullar runt. En hårslinga ramlar ner i mitt ansikte och jag drar bort den bakom mitt öra. Min mobil ligger på golvet på precis samma fläck som jag lämnade den. På startskärmen visas tre lämnade, ignorerade meddelanden. Ännu en gång påminns jag om balen.

En tradition som har funnits på skolan länge. Varje elev får önska en partner, sedan parar lärare ihop eleverna för att så många som möjligt blir lyckliga.

Jag minns när jag för en vecka sedan satt med en liten lapp darrande i min hand. Med min andra hand plockade jag upp min lilla penna. Ett D, sedan ett A och jag hade börjat på ett N… Men med ett litet knastrande ljud knäcktes min spets. Jag sträckte mig efter en pennvässare och vässade den. Jag avslutade N:et, skrev I, ett E och slutligen L. På baksidan skrev jag mitt namn. Emma. Men det blev inte som jag hade tänkt mig.

När vi kommer fram till skolan går vi som vanligt in i byggnaden. Men väl inne ser vi ett stort, rosa papper. Längst upp står det “skolbalen”. Längre ner står det information och sedan paren.  Blicken dansar runt på namnen till ett par. Jag blir helt stel inuti mig. Namnen står med svart och vacker skrift:

Alva – Daniel