Jag går genom den långa korridoren i skolan. Det är ganska mörkt. Jag ser någon långt framför mig. Det är han. Daniel. Han står där i mörkret helt ensam. Plötsligt går han fram till mig och ger mig en lapp. Jag öppnar lappen långsamt och försöker läsa vad det står. Första bokstaven är f. Sedan ett å. Bokstaven efter är…

“Emma?” säger min kompis Alva och ruskar på mig.

Jag vaknar med ett ryck.

“Somnade du?”

Jag nickar sömnigt och gnuggar mig i ögonen.

“Vi är framme nu.”

“Var?” frågar jag.

“I skolan. Som vi brukar om du minns?” svarar hon och slår mig lite lätt på huvudet. Jag slår trött tillbaka mot min kompis. Tillsammans går vi av bussen.

En stund senare har vi matte. Som vanligt sitter jag bredvid Alva. Och som vanligt är matten jättetråkig. Medan Britt babblar på om kubikrötter och kvadratrötter tittar jag ut genom fönstret. Plötsligt kommer en fågel mot mitt fönster. Britt tittar åt mitt håll på grund av smällen som det blev. Då ser hon att jag inte lyssnar utan tittar ut genom fönstret. Hon kommer genast fram till mig och skäller ut mig;

“Emma! Jag försöker lära er matte och är det så här du tackar mig? Vad respektlöst! Mejl hem till föräldrarna!”

“Em, vad har du gjort?” viskar Alva.

“Jag berättar sen,” viskar jag tillbaka.

Klockan ringer sin skrapiga klang och alla elever tränger sig ut genom dörren. Efter en stund bestående av att tränga sig fram genom flockar av elever i letandet efter Alva ser jag en skymt av hennes ljusrosa jacka. Jag knuffar mig fram och hon vänder sig mot mig. Flämtande berättar jag hela historien för Alva.

“Men det konstigaste var att jag hade drömt det här innan det hände. Alltså det där med fågeln. Men inte att jag fick en halvtimmes kvarsittning.” tillägger jag surt.

Efter en stund går vi bort från folkmassan. Lite vid sidan om sitter två pojkar på en bänk. En av dem är lång och har mörkbrunt blankt hår. Den andra är snäppet kortare och har rödflammigt hår. Det är Daniel och Harry. Men endast det första namnet fastnar i min hjärna. Han håller i en kort liten penna och en  gulaktig lapp. Harry flinar mot Daniel. Daniel tittar upp.

“Så här?” frågar han Harry. Han nickar och frågar sedan Daniel:

“När ska du lämna den?”

“När jag vågar.” svarar han lite frånvarande. Han vrider huvudet rakt mot mitt håll. Jag känner hur rodnaden stiger i mitt ansikte. Hans ansikte blir blekt och rött på samma gång. Då tittar han snabbt ner mot lappen och fortsätter.

“Åhhh!” säger Alva och kollar på mig och Daniel. “Vad söta ni är!”

“Lägg av” säger jag och knuffar henne i sidan med min armbåge. Jag griper tag om hennes handled och drar henne bort från Harry och Daniel.

 

Författare: anonym